Vår historia

Under 1920-talet fanns grogrunden för det som så småningom skulle blifrisksport. Å ena sidan hade man fått allt bättre levnadsvillkor med kortare arbetstid – först på nittonhundratalet uppstår ju begreppet fritid i dagens bemärkelse för vanligt folk – å andra sidan ledde instängdheten i städerna och monotont fabriks- eller kontorsarbete till sjukdomar och längtan efter kroppsrörelse, sol, ljus och luft: Det fanns helt enkelt en marknad för nya ideer.

Det fanns en tidning som hette Swing och som i första hand handlade om boxning, men också om kraftsport och annan idrott. Dess redaktör, Roland Hentzel, och hans bror Marcus var kritiska mot den tidens idrott, som de tyckte var alltför prestations- och tävlingsinriktad. De ville istället föra fram idrottens hälsobefrämjande och uppbyggande egenskaper. Först kallade man det hälsogymnastik, men 1924 hittade Marcus på namnet frisksport. En förebild var den amerikanska Physical Culture-rörelsen, som hade startats av en man som hette Bernarr Macfadden. Hans mor var sjuklig och dog i lungsot, själv led han av hackhosta och råkade höra grannarna prata om att nog snart skulle följa sin mor i graven. Men med vilja och hård träning byggde han först upp en imponerande fysik, startade sedan sitt institut för fysik och hälsa och blev miljonär på att ge ut tidningar och böcker om hur man bygger upp sin kropp. Utifrån egen erfarenhet ville han föra fram budskapet om att en välutvecklad fysik inte behöver vara medfödd och att hälsa kommer av hur man lever. En annan inspirationskälla var den tyska Wandervogelrörelsen, som förespråkade det enkla friluftslivet med övernattning och matlagning i det fria och en friare klädedräkt. (På den här tiden gick man ju till exempel inte barhuvad och fjällvandrade gjorde man i kostym.)

De olika förbunden

Svenska Frisk- och Kraftsportförbundet bildades 1928 med inrikting främst på frigymnastiken, men levde bara ett år. 1931 kom nästa initiativ när Frisksportförbundet Järnringen startades och sedan var karusellen igång. I januari 1935 bildades först Förbundet För Fysisk Fostran för att sedan i november slås samman med Järnringen och Silverringen (som vi återkommer till längre fram) till Frisksportförbundet, vilket räknas som starten på dagens förbund. Tre år senare bildades Allnordisk Frisksport, som sedan bytte namn till Allnordiska Förbundet för Folkhälsa och 1941 gick ihop med Frisksportförbundet till Svenska Frisksportförbundet – varpå dess grundare Are Waerland lämnade frisksporten och startade ett nytt Allnordiskt Folkhälsa, som senare blev dagens Hälsofrämjandet. Idag, när det är svårt nog att få fram villiga kandidater till styrelser och kommitteer i ett förbund och när större meningsmotsättningar är sällsynta, kan det vara svårt att förstå turbulensen. Varför räckte det inte att bilda ett förbund och sedan jobba inom det? En anledning är naturligtvis att det alltid finns flest olika viljor innan en organisation hunnit få sin form. I den tidiga frisksporten fanns det gott om starka personligheter, så starka att deras personliga motsättningar ledde till splittring av hela rörelsen. En annan förklaring är att frisksporten i stor utsträckning spreds genom olika tidningar och kommersiella intressen. Swings popularitet ledde till att nya frisksporttidningar startades, med anställd personal och med vinstdrivande förlag som ägare. De olika förbunden behövde en sin egen tidning, men tidningarna behövde också ett förbund, vars medlemmar både köpte och hjälpte till att sälja tidningarna. Skribenter som bröderna Hentzel, Allan Hagberg och Agne Windmark och tidningarna      Swing, Frisksport, Frisksport  och Friluftsliv samt Sport och  Kultur har haft mycket stor betydelse  för frisksportens framväxt.  Frisksport kom ut varje  vecka och såldes i upp till  25 000 exemplar! När ekonomin  inte räckte slogs tidningarna  ibland samman och kom ut  under namn som Frisksport med  Swing eller Frisksport – Sport  och kultur, de kunde också säljas  eller övergå till en annan  gren av rörelsen.

En grabbig företeelse

Muskelbyggande, det vi idag  skulle kalla body-building, var  det stora intresset i frisksportens  tidigaste barndom. Läsarna  kunde bland annat skicka in sina  kroppsmått till Swing och få  dem bedömda. Frigymnastik,  dvs övningar i räck, barr och  ringar, var också populärt – inte  undra på att det var unga män  och pojkar som i första hand  attraherades. Tidningen Frisksport  hade underrubriken ”en  tidning för män” och i Järnringen  fick bara män vara med. När  en flicka frågade om hon fick  bli medlem utbröt en livlig debatt.  En insändare hävdade att  flickor inte var intresserade, de  var ju enligt honom främst roade  av dans, film och dylikt, en  annan undrade hur pojkarna  skulle kunna koncentrera sig på  sin träning om det fanns flickor  med.  Andra var mer vidsynta och  menade att det var självklart att  flickor också skulle få vara med  i ett förbund som hade mottot  friskare kroppar – friare anda.  Lösningen blev att de 1934 bildade  ett eget förbund, Silverringen,  men hade en egen sida i  Frisksport och deltog på rikslägren  tillsammans med grabbarna.  I de senare förbunden fick båda  könen vara med från början.

Are Waerland

1935 gjorde en kontroversiell  och mycket betydelsefull herre  sin entré på frisksportscenen.  Are Waerland förklarade krig  mot dåliga matvanor; vitt socker,  vitt salt, vitt mjöl och mot  hela läkarkåren. Han förespråkade  en laktovegetarisk kost  och var den förste som förde  fram betydelsen av grovt bröd  och fibrer i kosten. Tankar som  var långt före sin tid; idag är de  allmänt accepterade i samhället,  då var de revolutionerande.  Waerland var karismatisk, Dagens  Nyheter kallade honom  Nordens störste folktalare. Han  fyllde konserthusen i Stockholm  och Göteborg, han höll över  tvåtusen föredrag runtom i Sverige.  Men han var också en person  som tog stor plats och skaffade  sig ovänner. Kosten var  hans huvudämne, men han vurmade  också för vikingatiden  och skrev böcker om vår kulturs  ursprung som ansågs stå nära  nazismens livssyn. Man retade  sig på att hans artiklar tog för  stort utrymme i tidningen och  på hans, som man tyckte, ”ovetenskapliga”  näringsideer, en  irritation som både ledde till  delning av förbundet och att  Waerland efter några år lämnade  frisksporten. Hans tankar om  hur vi bör äta har dock levt vidare  och haft stor betydelse för  många frisksportare.

Var frisksporten nazistisk?

Dyrkan av unga, vackra, starka och solbrända kroppar kan ge obehagliga kopplingar till nazistiska övermänniskoideal och uttalanden som ”Vi ska bygga  upp hären av bleka och taniga ungdomar till hållfasta flickor och pojkar, män och kvinnor”  kan uppfattas som att frisksportarna  såg ned på de svaga och  sjukliga. De sista resterna av  Wandervogel-rörelsen kom att  gå upp i Hitlerjugend och vissa  nynazistiska grupperingar av  idag sägs hävda trettiotalets  frisksportrörelse som en del av  sitt ursprung. Katarina Rundström, som skrivit en C-uppsats i idrottshistoria vid Stockholms Universitet om frisksportens  ideologiska framväxt, tillbakavisar  dock bestämt sådana påståenden.  I stadgarna slogs redan från början  fast att frisksporten stod neutral  i politiska och religiösa  frågor, politiska diskussioner Ur Sport och Kulturs julnummer 1939  var rentav förbjudna. Bland de  ledande personerna fanns hela  det politiska spektrakt representerade; kommunister, socialdemokrater, borgare och ett par  som senare forskning vill kalla  nationalister, men inte nazister.  I tidningarna, som vi skall minnas  var privatägda, går det att  hitta någon enda artikel av rasistisk  karaktär, men också desto  fler som framhöll olika naturfolks  och rasers förtjänster. Den  mörkhyade indiske varieteartisten  Abdullah hyllades exempelvis  som ett kroppsideal.  I den dåtida debatten hann frisksportrörelsen  också anklagas för  att vara kommunistisk, men i  huvudsak kan nog konstateras  att man höll sig utanför partipolitiken.  Katarinas slutsats är att  friskporten som sådan var neutral,  drog dess ledning  åt något håll var det  snarare åt vänster. Are  Waerland och Agne  Windmark, som i en  ganska smutsig debatt  anklagats för nazistiska  sympatier, manövrerades  ut.

Syntes i samhället

Dåtidens frisksportrörelse  var inte så mycket  större än dagens –  1935 hade man 6500  medlemmar fördelade  på 50 klubbar, 1940  samlade de båda förbunden 13  800 intresserade och nu är vi  cirka 8 550 och 80 klubbar, –  men man fick betydligt mer  uppmärksamhet i samhället.  Dels såldes de olika frisksporttidningarna  till allmänheten på  gator och torg, dels uppmärksammades  den nya rörelsen med  helsidesartiklar i de stora dagstidningarna.  Flera av den tidens  mest kända idrotts- och tidningsprofiler  var aktiva tillskyndare  av frisksporten, som  boxningspromotorn Edvin Ahlqvist  och Idrottsbladets Torsten  Tegner. Man hade en förbundstränare  som reste runt i landet  och instruerade, den förste var  Arne Tammer som senare blev  rikskändis med sin devis ”ge  mig en kvart om dagen och jag  skall ge dig en starkare kropp”.  Det gjordes till och med en  frisksportfilm som visades på  biograferna!

Hans-Olof Carlson

Källor:
Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982
Frisksportförbundets ideer, Katarina Rundström 1996
Artiklar av Evert Söderström ur Malmö FK:s klubbtidning Länken, 2000

Frisksportens vagga stod i muskelbyggandet, men redan i mitten av trettiotalet kom en reaktion mot vad man uppfattade som ensidighet och kroppsfixering. Tyngdpunkten kom alltmer att förskjutas mot ett helhetsperspektiv; en sund själ i en sund kropp. Friluftsliv och andlig uppbyggnad fick tillsammans med kostfrågor allt mer utrymme inom rörelsen.

Frisksporten ville lyfta människorna på alla plan. Devisen ”glöm inte att det finns ett bibliotek runt hörnet” fanns med redan när Agne Windmark startade tidningen Frisksport och i förbundsorganet recenserades flitigt både böcker och teater. Man skulle inte bara vara vacker utanpå utan också inuti, därför togs initiativ som en kampanj mot svordomar och mot ”dålig” läsning i veckotidningarna. Studiecirklar ordnades i bland annat föreningskunskap, mötesteknik och talarkonst. Denna helhetssyn på kropp och själ tog sig också uttryck i de hellenska tävlingarna som, med sin unika kombination av en teoretisk och en fysisk del, är så typiska för frisksporten. Som stafett har tävlingsformen funnits med på rikslägren sedan 1943, i den individuella mångkampen började det tävlas två år senare. Tidningen Frisksport slogs 1939 samman med Friluftsliv – Skogarnas och Viddernas tidning och den senares redaktör Gösta Wijkman, Orienteringsprofessorn kallad, blev fast medarbetare. Genom honom och redaktionssekreteraren Gunvald Håkanson kom orienteringssporten att få stort utrymme i tidningen och inom frisksporten, en stor del av landets elitlöpare var medlemmar och startfälten på förbundets riksmästerskap höll mycket hög klass.

I skuggan av kriget

Andra världskriget hade naturligtvis stor inverkan även på de ideella organisationerna. Många medlemmar var inkallade och de ekonomiska resurserna begränsade. Verksamheten hölls dock igång och till exempel arrangerades riksläger varje år även under kriget. Man ville också göra en insats för fosterlandet, vid rikslägret 1942 hjälpte deltagarna till i skördeberedskapen. Mellan 1941 och -48 ordnade förbundet varje år egna skogshuggarläger, där mellan hundra och tvåhundra medlemmar jobbade halvårsvis. En hård tillvaro under primitiva förhållanden och extremt kalla vintrar, där många vältränade frisksportgrabbar utmärkte sig genom sina prestationer.

Kluvenhet kring nykterhetslöftet

Kravet på helnykterhet är en fråga som diskuterats under hela frisksportens existens. Att alkohol är skadligt för hälsan har hela tiden stått fast, däremot har kravet på ett absolut nykterhetslöfte som villkor för medlemskap varit omstritt. Till förbundsmötena 1937 och -38 motionerade flera distrikt om ett förbud mot alkohol och tobak. Förbundsstyrelsen yrkade avslag, men ville ”energiskt arbeta för att få fram en riktig inställning till sprit och tobak – en lika självklar som oskriven lag, att en frisksportare under inga omständigheter använder sig av sprit och tobak”. 26 ombud röstade för förslaget, men förbundsstyrelsens linje segrade med 54 röster. Först 1950 hade opinionen svängt och nu röstades nykterhetslöftet igenom med 47 röster mot 36. Redan 1941 hade man dock, efter hård diskussion, beslutat att inrätta Frisksportfrämjandet – en möjlighet att stödja förbundet utan att vara medlem – och diskussionen om löfte eller inte har därför fortsatt fram till våra dagar.

Drömmen om frisksportsamhället

Även under fyrtiotalet marknadsfördes friskporten främst genom försäljning av förbundets tidning till allmänheten – julnumret 1946 trycktes i hela 60 000 exemplar – vilket bland annat avspeglades i att många medlemmar valde att ansluta sig direkt till förbundet, inte genom någon klubb. 1943 var exempelvis 38 procent av medlemmarna direktanslutna. Idag är klubbarna den helt dominerande inkörsporten och andelen direktanslutna har sjunkit till under tre procent. Överhuvudtaget syntes frisksportrörelsen, precis som på trettiotalet, på ett helt annat sätt i samhället då än nu. Man köpte en helsida i Dagens Nyheter för en annons med rubriken ”Vad frisksporten vill”, man medverkade i direktsändning hos Lennart Hyland och radion gjorde reportage från riksläger. En stor propagandaframgång var filmen ”Granne med kungen”, som gick som förfilm på bio. Allt detta kostade naturligtvis pengar, finansieringen av den ordinarie förbundsverksamheten klarade man genom medlemsavgifterna, men de olika tidningarna hade det ofta kämpigt med ekonomin. Entusiasmen var dock stor i den unga rörelsen, man var beredd att jobba ihop de medel som behövdes och ett antal insamlingar genomfördes. Man ville inte bara upprätthålla det som redan fanns, man ville också utvecklas: Vid årsmötet i Höglekardalen vintern 1944 inrättades en kampfond och budkavlar sändes ut över landet. Målet var att förbundet skulle kunna skaffa en anläggning för ledarutbildning och för att starta en egen folkhögskola, kanske rentav bilda ett frisksportssamhälle. En plats för det goda livet i frisksporttappning, med möjlighet till egna odlingar och friskt härdande friluftsliv, träning och gemenskap.

Stensund

Alla imponerande insamlingar till trots, utan medverkan från en av frisksportens största välgörare genom tiderna, medlemmen och möbelhandlaren Conrad Åhlberg, hade det kanske fått stanna vid vackra drömmar – eller åtminstone vid en liten stuga. Åhlberg föreslog förbundet att titta på det ståtliga Stensund vid havet utanför Trosa, men eftersom det när det byggdes 1918 kostat en miljon kronor tackade förbundssekreteraren Harry Lindgren två gånger nej. Han tog det som ett skämt, men Conrad Åhlberg menade allvar och ville hjälpa frisksporten att förvärva Stensund. Åhlberg var en mycket generös människa som tidigare hjälpt IOGT med köpet av deras folkhögskola och Waerlandsrörelsen att starta ett hälsohem, men han var också en man av den gamla stammen. Han ville inte klema bort frisksportarna, de skulle få kämpa för att nå sina mål och köpesumman sattes till 180 000 kr – en mycket stor summa på den tiden. I maj 1945 tillträdde förbundet som ägare, i juli hölls det första av många riksläger på platsen. (Det enda som pågått i fjorton dagar.) Utöver kursverksamhet, drevs Stensund sommartid som semesterhem med upp till åttio gäster. Ambitionerna var stora, man startade slöjdverksamhet, handelsträdgård, båtbyggeri och tog över arrendet av Stensunds jordbruk. Men den ekonomiska verkligheten var för hård och verksamheterna fick läggas ned igen inom några år. I oktober 1950 invigdes under högtidliga former Stensund som folkhögskola.

Hans-Olof Carlson

Källor:
Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982
Frisksportförbundets ideer, Katarina Rundström 1996

Femtiotalet fick en tung början för frisksportrörelsen. Visserligen gladde man sig mycket över den nystartade egna folkhögskolan på Stensund, men sordin lades på stämningen när vikingaskeppet Ormen Friske förliste och femton unga frisksportare miste livet. Ekonomin var ett ständigt bekymmer och medlemsantalet sjönk. Men femtio- och början av sextiotalet var också en period när ungdomsverksamheten sköt fart och nya sporter lanserades.

Ormen Friske

Sten Schröder var en av Stensunds främsta förkämpar. Han ledde de olika insamlingarna för att först köpa och sedan bygga ut anläggningen med tränings och simhall, han gick från att vara ordförande i Stiftelsen Frisksportgården till en heltidsanställning som gårdens chef, men slutade när industri- och jordbruksverksamheten inte bar sig och fick läggas ned. Genom annonser i dagspressen sökte han nu frivilliga äventyrslystna som skulle bygga ett vikingaskepp och ro/segla det först till Rotterdam och sedan vidare till världsportutställningen som arrangerades i Paris. I juni 1950 gav de sig av från Stensund, kämpade sig – delvis i besvärlig vind – över Östersjön och genom Kiel-kanalen, men sedan gick något snett. Kroppar och vrakdelar flöt iland på ön Pellwurm. Förbundet fick utstå en hel del kritik i media, trots att man var noga med att framhålla att hela projektet var ett privat initiativ och inget som förbundet stod bakom. Det som skulle blivit ett strålande äventyr och en PR triumf kallades nu dåraktigt och ansvarslöst. Olyckan ansågs bero på alltifrån besättningens vegetarianism och osund vikingaromantik till fel byggmaterial och bristande sjömanskap. Exakt vad som hände kommer vi förmodligen aldrig att få reda på, men senare forskning håller brittisk-amerikanska bombövningar som en starkt bidragande orsak till den tragiska utgången. Även om skeppet kanske inte direkt träffades kan det ha tvingats vända eller göra någon olämplig manöver när besättningen i storm sökte nödhamn vid den tyska ön Helgoland.

Tidningen byter skepnad

Den negativa publiciteten anges ibland som en orsak till att förbundet tappade medlemmar och fart. Mer betydande var förmodligen den dåliga ekonomin, som ledde till en nedåtgående spiral där mindre pengar till marknadsföring gav färre medlemmar, vilket i sin tur betydde ännu mindre pengar. Mycket arbete fick läggas på ekonomi istället för på att driva förbundet framåt. Stensund var en jättesatsning, tidningen ett ständigt bekymmer. Förläggaren Harry Lindquist uppgav att hans förlag på fem års utgivning förlorade ungefär en kvarts miljon och 1949 fick man övergå till att ge ut den en gång i månaden istället för varje vecka. Även förbundet drabbades naturligtvis hårt och större delen av femtiotalet kämpade man med gamla skulder.1953 tog förbundet helt över tidningen och Frisksport bytte skepnad. Från att ha varit en livsstilstidning lite som dagens Må bra, Mens Health och liknande, där huvudsyftet var att propagera för individens sunda leverne och där endast en mindre del ägnades åt förbundet och dess arrangemang, blev Frisksport nu en renodlad medlemstidning på samma sätt som den är idag. Hårddraget kan man säga att den innan handlade mer om frisksporten som idé och hädanefter mer om frisksporten som förbund. En utveckling som gör det lättare för oss som vill följa förbundets historia; klubbarna, kursverksamheten och rikslägren kommer fram mycket mer i spalterna, men som också betydde att man inte nådde ut till allmänheten på samma sätt som förr. Säkert en del av förklaringen till att väldigt många äldre svenskar känner till begreppet frisksport, medan vi nu är relativt okända. De direktanslutna medlemmarna, som i stor utsträckning rekryterats genom tidningsförsäljningen, minskade i antal. Upplagan sjönk och var en tid under1953 nere i 1000 exemplar. Först från 1956 ingår tidningen i medlemsavgiften, innan dess fick man prenumerera på den.

Ideerna accepteras

Många av de idéer som frisksporten stått för om kost, träning och hälsa kom alltmer att anammas av läkarkåren. Där förbundet, liksom andra folkrörelser, tidigare sett sig som i opposition mot samhället och dess vedertagna normer hade man nu blivit accepterad. I tidningen pågick en debatt om huruvida frisksporten därmed blivit för slätstruken och förlorat sin själ och kämpaglöd.…

…och juniorverksamheten tar fart

När frisksporten startade på1930-talet var det i stor utsräckning unga grabbar i 15-20 årsåldern som inspirerades att själva sätta igång, de något äldreblev i viss mån naturliga ledargestalter men i huvudsak kom ledare och deltagare ur samma åldersgrupp och gäng. I början av fyrtiotalet bildades en särskildavdelning för juniorer (upp till 15 år) inom förbundet, men riktig fart tog ungdomsverksamheten framförallt under femtiotalet. I det framväxandefolkhemmet såg staten behovet av meningsfulla ungdomsaktiviteter och bidrag till fritidsgrupper infördes. Från förbundshåll propagerades för att att alla friskssportklubbar skulle dra igång juniorverksamhet och satsningen gav resultat – bara under 1956 ökade juniormedlemmarna från 500 till 1500. Ett tonårsråd tillsattes också och Harry Lindgren och Åke och May Malm drog 1955 igång de första tonårkurserna, som snart utvecklades till de nyårskurser på Stensund som behåller sin popularitet än idag. Första påskkursen i fjällen för ungdomar hölls 1960.

Överhuvudtaget var kursverksamheten imponerande. Idag är det nästan bara ungdomar som deltar i förbundets kursverksamhet, inte bara i nyårs- och påskkurserna som vänder sig till den åldersgruppen utan även i kurshelgerna som är öppna för alla åldrar. Annat var det för femtio år sedan, med några av landets allra främsta inom sitt gebit som ledare och förbundets träningsledare Evert Carlson som motor ordnades det framförallt träningsledarkurser med många deltagare. Även vegetarisk matlagning och andra kurser samlade många intresserade. 1963 noteras hela 41 olika kurser med 988 deltagare! Och då pågick kurserna ofta en hel vecka.

Volleyboll och trampolin

Under senare delen av femtiotalet gjorde två nya sporter sin entré i Sverige, grenar som ”de allra första studsmattorna” snabbt anammades av frisksportarna, som vi varit väldigt delaktiga i den inhemska utvecklingen av och som har hållit ställningarna som några av de mest populära aktiviteterna inom förbundet sedan dess: I volleyboll kom de södra delarna av landet att dominera. FK Havsörnen i Klagshamn och Malmö FK var tidigt ute med seriespel och stod i särklass vid tidiga rikslägerturneringarna. Flera frisksportare var delaktiga i bildandet av Svenska Volleybollförbundet– en tid bestod det till mer än 25 % av frisksportklubbar– och de första i en lång rad av våra medlemmar kom med i landslaget. Stockholms distrikt köpte en av de allra första studsmattorna som såldes i Sverige, Motala FK följde efter som första frisksportklubb och snart for deras showgrupper runt och uppträdde i folkparkerna. Trampolinhoppningen har i än högre grad än volleybollen dominerats av frisksportarna, faktum är att fram till att Sv.Trampolinförbundet bildades 1974 så organiserades det mesta av tävlingar och annan trampolinverksamhet av friskportförbundet.

Märken att vara stolt över

Märkestagning av olika slag har varit populärt under lång tid. Skogslöparmärket instiftades i slutet av fyrtiotalet och redan första året avlades femtusen prov. Något år senare infördes ett handstansmärke. 1962 lanserades Strapatsklubben, där man kunde bli medlem genom relativt tuffa prov. Tre mils vandring eller skidåkning med övernattning i vindskydd eller snöbivack var obligatoriskt, därtill fanns ett antal valfria övningar varav man skulle fullgöra minst fyra: Vandring fyra mil på en dag, skidor 5 mil, kajak 6 mil på två dagar, simning 3 km, Vasaloppet, maraton osv. En förstaplats i RM i orientering eller mångkamp räknades också. Trots de hårda kraven rapporterade över trehundra personer bara under de första åtta månaderna in 650 genomförda prov. Femtiotalet var också en tid när talet om internationell solidaritet tog sig konkreta uttryck.1959 togs initiativet till en frisksportinsamling för drägligare villkor för barn som var på flykt undan inbördeskrigets Algeriet och levde i flyktingläger i Marocko.

Hans-Olof Carlson

Källor:
Tidningen Frisksport, årgångarna 1950samt 1953-64
Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982, Per Dalenius

Under sent sextiotal börjarsamhällsfrågor som miljöförstöring och fredallt oftare att dyka upp i tidningen Friskport – under sjuttiotalet, när hela samhället präglades av starka vänstervindar, kom samhällsfrågorna att ta stor plats inom förbundet och debattinläggen i tidningen Frisksport var många. Med innebandyns hjälp växte medlemsantalet snabbt och förbundet var i slutet av perioden uppe i sina dittills högsta siffror med över 20 000 medlemmar.

Frisksportens satsning på friluftsliv fortsatte under andra hälften av sextiotalet. 1966 utsågs till friluftsår inom förbundet och året därpå kallades Strapats67. Strapatsklubben fick mycket uppmärksamhet och i förbundstidningen presenterades de främsta kämparnas poängställning fortlöpande. Åsikten att det var andra tag och bättre förr har alltid framförts inomrörelsen, ett av syftena med strapatsklubben var att rycka upp medlemmarna som ansåg ha blivit för bekväma. Antingen lyckades man eller också var det ett felaktigt antagande: Efter fem år hade iallafall över 850 personer – omkring tio procent av medlemmarna – avlagt minst ett av proven. Lite tuffare utmaningar attraherade överhuvudtaget många vidden här tiden. Vätternrundan kördes för första gången och Vasaloppet samlade rekordstortdeltagande. Harry Friberg såg de stora motions tävlingarnas potential både som tillfällen för frisksportare från olika delar avlandet att träffas och som en möjlighet att synas och göra PR för förbundet. Från 1965 och tjugo år framåt var han drivkraften bakom det samlade frisksportdeltagandet såväl i cykelklassikern som, framförallt, i Vasaloppet. Gemensamt boendeordnades i Transtrand och på vägen mot Mora hade frisksportåkarna god hjälp av egna vätske- och vallningskontroller. Förstagången deltog ett hundratal åkare i röda jackor medtexten frisksport på ryggen, tolv år senare var de 300.Det organiserade frisksportdeltagandet levde vidare till sent åttiotal, men dog sedan ut i brist på eldsjälar som ville ta över och som en följd av att Vasaloppets egen service förbättrades med fler vätskekontroller. Men det stora intresset för hårda fysiska prestationer väckte också debatt inom förbundet. Kritikerna framhöll att alla skulle fåplats inom frisksporten, inte bara de fysiskt topptrimmade, och att jakten på strapatspoängsatte friluftsupplevelsen i skymundan Reglerna modifierades därefter och resultattabellerna försvann ur tidningen.

Nya tider

Vid läsning av frisksporttidningar från den här tiden och även i boken Frisksportens historia framstår det tidiga sjuttiotalet som en brytningstid inom rörelsen. Lika idylliskt fridfullt som sextiotalet kan te sig, lika tidstypiskt samhällsengagerat och debattlystet träder sjuttiotalet fram. Självklart påverkades förbundet av de strömningar som allmäntrådde i samhället, det här var ju tiden för FNL-rörelsen, kärnkraftsmotståndet, ungdomsrevolt och kvinnorörelse, men i verkligheten förhindrade den inneboende tröghet som – på gott och ont – alltid finns när många människor är inblandade alltför tvära kast. Helt klart satte förbundets nye, starke och socialt mycket engagerade ordförande Kjell E Johansson och tidningens likaså nye redaktör Tomas Algard sin profil på den mer officiella delen av frisksporten, med fokus på frågor som alkohol- och drogpolitik, miljö, fred och samhällets utveckling. Men hur mycket detta påverkade verksamheten ute ilandet är svårare att säga. Säkert ändrades inriktningen i betydligtmindre grad där och klubbarnas verksamhet fortsatte i huvudsak i de gamla fotspåren.

Politik eller samhällsengagemang

Att frisksporten är neutral i politiska frågor slogs fast redan i de första stadgarna från 1935. Men att definiera och avgränsa vad som är politik är inte alldeles enkelt, i synnerhet inte om man också vill påverka samhället. Formulering kom därför senare att ändras till ”neutral i partipolitiska frågor”. Kjell E, som också var politiskt engagerad inom Vänsterpartiet Kommunisterna, var även i sin roll som förbundsordförande kritisk till konsumtionssamhället och kommersialiseringen av idrotten och fritiden. Han ville avskaffa privatbilsmen inom en tjugoårsperiod och såg en ny ekonomisk världsordning som såväl en miljö- som en solidaritetsfråga. För honom var detta inte partipolitik utan en följd av helhetssynen; frisksportens strävan efter ett bättre samhälle. Andra hade en annan uppfattning. Debattens vågor gick höga i Frisksport, ivrigt påhejad av den ”unge arge” redaktören som menade att att inte ta ställning var detsamma som att vara för det bestående. Han ville ”röra om i grytan” och förde gärna fram sina egna åsikter i tidningen, även när de inte sammanföll med förbundets officiella linje, vilket retade och provocerade många medlemmar. Huruvida förbundsledningen överskred gränsen för den partipolitiska neutraliteten eller ej får var och en bedöma, konstateras kan att många av de frågor de drev sammanföll med de vänstervindar som dominerade samhälletunder tidsperioden. Ett ur demokratiskt synpunkt tveksamt beslut får det i alla fall sägas vara när förbundstyrelsen anslöt förbundet till Folkkampanjen Nej till kärnkraft utan att frågan varit uppe på ett förbundsmöte och trots att vid klubbarna vid två förfrågningar sagt nej. Många reagerade mot vad man uppfattade som en tvångsanslutning, styrelsen försvarade sig med att bara 26 av150 klubbar svarat på den senaste enkäten och att ”man tolkade stämningarna i förbundet”. De som varit emot förmodades inte vara det för att de var för kärnkraft utan för att det var bekvämt att vara passiv.

Rekordmånga medlemmar

Frisksporten hade vind i seglen och växte sig i slutet av 1970-talet större än någonsin tidigare. Det rådande samhällsklimatet gjorde det möjligt att hålla sig med anställda konsulenter som, med förbundets generalsekreterare Alan Scott spetsen, bildade nya klubbar. I Jämtland växteman från två till åtta klubbar på ett år! Samhällsengagemanget må ha präglat tidningen och mycket av den officiella frisksporten, men bakom det stora uppsvinget i medlemssiffrorna låg till mycket stor del den nya popsporten –innebandyn. Av de över 20 000 medlemmar som fanns registrerade 1978 var 14 000 i åldern 7-25 år och många av dem hade kommit in just genom innebandyn. Örebro FK hade exempelvis 90 lag i sitt eget lokala seriespel. Redan 1972 hade de förstafrisksportklubbarna tagit upp sporten och den första rikscupen i arrangerades tre år senare. Denna frisksportturnering utvecklades snabbt till att bli landets förmodligen i särklass största med över tusen deltagare i de olika omgångarna. Först spelades det på distriktsnivå, segrarna gick vidare till en regionsomgång och de bästa i respektive åldersklass därifrån vidare till den stora riksfinalen, som kunde samla över trehundraspelare och fylla tre stora sporthallar en hel helg. När Svenska Innebandyförbundet sedan kom igång en bit in på åttiotalet fanns många frisksportklubbar med i seriespel, några på allra högsta nivå – Motala FK deltog exempelvis i ett par SM-slutspel – men att driva serielag och samtidigt ställa ideologiska krav visade sig svårt och snart bildades på de flesta håll renodlade innebandyklubbar, sprungna ur frisksportlagen.

MM-cupen föds

1974 arrangerade Jönköpings FK sin första MM-cup, en volleyboll- och innebandyturnering som imponerande nog lever än idag, trettio år senare, och är ett av de största frisksportarrangemangen vid sidan av rikslägren. Som störst var den kring 1980 med över 350 deltagare. Under några år arrangerades också en särskild Mini-MM-Cup för de lite yngre. I sjuttiotalsdebatten framfördes emellanåt ett avståndstagande mot tävlingsidrott och seriespel, samtidigt som frisksporten paradoxalt nog aldrig varit mer framgångsrik i lagidrotter än under den här perioden. Framförallt gällde detta inom volleybollen, där Värnamo FK:s damer tog fyra SM-guld och flera klubbar satsade i högre divisioner.

Frisksport genom Sverige

Sommaren 1974 satte sig förbundsstyrelsen i cykelsadlarna och trampade iväg från Stockholm mot Göteborg. En trampolin och några duktiga hoppare fanns också med. Press och lokala politiker var kontaktade och på tjugotalet platser gjordes uppvisningar tillsammans med de lokala klubbarna. Turnén fick mycket uppmärksamhet i media och tusentals åskådare, varför den fick uppföljare vartannat år fram till 1980 med i stort sett samma upplägg: Studsmatta, en trubadur, lokala inslag och tal av förbundets högsta företrädare. 1976 ordnades tre samtidiga turnéer, bland annat sprang ett vältränat gäng de 77 milen från Malmö till Stockholm. Stensund genomgick sin byggnadsmässigt största förändring och fick i stort sett dagens utseende i och med uppförandet av de båda husen med elevbostäder samt skolbyggnaden med idrottshall och lärosalar, som invigdes 1967. Åtta år senare togs initiativet till en särskild frisksportpaviljong, avsedd för förbundets kurser och medlemmar, som sedan stod klar1982. I vanlig ordning bedrevs omfattande insamlingar bland medlemmarna för att finansiera byggprojekten. Internationellt gjordes kring1980 en satsning på att dra igång en frisksportrörelse i Tunisien. Ett par klubbar bildades ,men precis som i Sverige krävs att det finns bofasta som själva vill frisksport om det ska bli något. Att utifrån starta en klubb ger sällan något bestående resultat.

Hans-Olof Carlson

Källor:
Tidningen Frisksport, årgångarna 1965-80
Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
Frisksportledarkurs steg1, kurskompendium från 1982, Per Dalenius

Det samhällsengagerade sjuttiotalet följdes av en återgång till den mer traditionella frisksporten. Innebandyn fortsatte locka nya deltagare och1987 var förbundet som allra störst med över 24 000 medlemmar. Sedan rasade dock medlemssiffrorna snabbt. Deltagandet i Vattenfestivalerna på nittiotalet blev en vitamininjektion och har följts av flera stora sommarturnéer genom landet. Jonglering och klättring har kommit in som nya populära aktiviteter.

Försöken att påverka även på samhällspolitisk nivå levde vidare under första hälften av åttiotalet och tog sig exempelvis uttryck i den Folkriksdag mot alkohol som förbundet arrangerade1980 med över tusen deltagare. Under fem år följde sedan ytterligare ett antal regionala alkoholriksdagar samt konferenser om tobak och ungdomsmiljöer, med hundratals deltagare bland annat från kommuner och landsting.

Att synas utåt

Frisksport genom Sverigeturnéer– med löpning eller cykling genom landet – genomfördes även 1982 och -87, men från -81 var det annars ungdomskommitténs nya variant som gällde. Sju-åtta ungdomar reste, med en studsmatta på släp efter minibussen, under en vecka runt på campingplatser idet landskap där årets rikslägerskulle hållas, med pröva-på aktiviteter, frisksportinformation, uppvisning och lägerbål.1994 ordnades gemensamt skolsalsboende för ungdomar som ville besöka Vattenfestivalen i Stockholm. Åsynen av en dåligt skött klättervägg väckte tanken: Det här kan vi göra bättre – och vilket forum för att marknadsföra frisksporten! Sagt och gjort, nästa år fanns 130 unga frisksportare från hela landet på plats. Kring klättervägg och trampoliner växte köerna långa och frisksportshowerna samlade stora åskådarskaror. Förbundet syntes utåt, men det blev också en vitamininjektion inom rörelsen, det var det i särklass största arrangemang som skötts helt och hållet av ungdomar och sammanhållningen dem emellan stärktes. Förbundet fanns med på Vattenfestivalen även 1996, sedan ändrade arrangörerna förutsättningarna och omöjliggjorde en fortsättning. Konceptet med många ungdomar och fartfyllda frisksportshower tillhäftig musik lever dock vidare i de olika sommarturnéer som sedan med Pontus Landström som motor arrangerats under namn som Hålligång, Zenit, Attityd osv. På senare år i samarbete med bland annat Ungdomens Nykterhetsförbund.

Många bollar i luften

Gymnastik, framförallt tablåer som funnits med sedan frisksportens ursprung i frigymnastiken på 1930-talet, och trampolin, en alltid lika säker publikmagnet både för uppvisningar och pröva-på-aktiviteter, har utgjort basen i frisksportshowerna tillsammans med dans och mer cirkusinspirerade inslag som jonglering och eldslukning. Jonglerandet har också blivit en mycket populär aktivitet ute i klubbarna, ofta som sidoaktivitet/komplement i samband medtrampolinträning och liknande. Friluftslivet på förbundsnivå drevs under sjuttio- och åttiotalen i form av årliga Temaläger: Kanot, Cykel, Sommarfjäll, Skog osv. Enstaka entusiaster och arrangemang har länge funnits inom t ex klättring, forspaddling och grottkrypning, men under nittiotalet slog äventyrssporterna igenom på bredarefront. I många klubbar byggdes klätterväggar, stationära i någon gymnastiksal eller mobila, som man kunde ta med till olika arrangemang. En egen skärmflygklubbstartades och på rikslägret i Ljungbyhed 1997 passade många på att prova ett tandemflyg.

Rekordmånga medlemmar

Förbundet fortsatte växa under åttiotalet och nådde 1987 ”all time high” med över 24 000 medlemmar. Sedan rasade det dock rejält och tre år senare hade antalet minskat med tiotusen. Varför det gick så snabbt utför är svårt att säga. En del av förklaringen ligger säkert i att innebandyn, som lockat tusentals ungdomar till förbundet, nu stod på egna ben och övergick i det nybildade Svenska Innebandyförbundets regi. Hela förklaringen finns dock inte där, frisksport-innebandynvar stor ännu några år. Rikscupen fortsatte att samla många deltagare. Efter återkommande överträdelser, där lag skickades hem efter att ha brutit mot reglerna om drogfrihet under turneringen, ändrades den 1988 till att gälla som riksmästerskap med löfteskrav, men fortfarande i början av nittiotalet deltog nästan femtio lag och femhundraspelare. En annan bidragande orsak till nedgången är troligen ekonomin och bristande solidaritet hos vissa klubbar. Efter att ha varit goda under sjuttio- och början av åttiotalet försämrades förbundets finanser sedan drastiskt när de statliga anslagen minskade. Tidigare kunde förbundet hjälpa klubbarna, då var det lätt att redovisa många medlemmar. Nu behövde man istället få in pengar. Kostnaden relaterades till antalet medlemmar – och vissa klubbar redovisade plötsligt betydligt färre sådana. På några håll diskuterades rentav att bilda en särskild frisksportsektion inom klubben och att endast de medlemmar som uttryckligen anslöt sig dit skulle redovisas till förbundet. Den allmänna tendensen inom all folkrörelseverksamhet, med färre människor som är villiga att engagera sig spelar naturligtvis också stor roll. Många klubbar har tappat styrfarten eller lagts ned när eldsjälarna inte längre orkat och det inte funnits någon som varit villig att ta över. För att leva upp till de statliga kraven på 65 procent ungdomar för att räknas som ungdomsorganisation bildades 1993 Frisksportens Veteranförbund för de äldre medlemmarna. Uppdelningen finns dock enbart på förbundsnivå, i klubbarna samsas fortfarande alla åldrar.

Den eviga löftesfrågan

Frisksportlöftet – där man bland annat lovar att så länge medlemskapet består inte nyttja alkohol, tobak eller andra droger– infördes 1950, men redan nio år tidigare hade Frisksportfrämjandet bildats. Från början var det tänkt som en ren stödorganisation för dem som sympatiserade med förbundets idéer, men inte var beredda att själva ansluta sig som medlemmar. Med tiden kom det dock i realiteten att bli en parallell medlemsform, där främjarna i många klubbar utgjorde en stor och för verksamheten mycket betydelsefullgrupp, i vissa fall var det de som höll klubben vid liv. Den så kallade främjarfrågan har hela tiden varit ett stort och inflammerat debattämne inom frisksporten. Dels har många velat ha ett ”rent” förbund och menat att trovärdigheten som hälso- och nykterhetsorganisation kräver att alla medlemmar också lever därefter, dels har det setts som en demokratisk fråga: Främjarna var ju inte medlemmar och kunde därför följaktligen inte heller ha rösträtt, vare sig på klubb- eller förbundsnivå. Något som inte bara var orättvist utan också en nackdel närd et gällde att söka statliga och kommunala bidrag. Ett viktigt kriterium i de sammanhangen är nämligen att mottagande organisation måste vara demokratisk, med lika rättigheter för alla medlemmar. Gentemot en vanlig idrottsförening med lika många medlemmar i motsvarande verksamhet tappade därför en frisksportklubb med många främjare ekonomiskt. Främjarnas vara eller icke vara har behandlats på åtskilliga förbundsmöten.1983 kallades rentav till ett extra förbundsmöte, med detta som enda fråga och ambitionen att avgöra det hela en gång för alla. Förbundstyrelsens förslag – att de främjare som redan fanns skulle få vara kvar, men inga nya tas in –segrade stort i omröstningen, men fick inte den två tredjedelsmajoritet som krävs för stadgeändringar.

Lindring och skärpning

Elva år senare, 1994, kom förbundstyrelsen med ett nytt förslag för att få bort främjarna, men nu i motsatt riktning: Att frisksportlöftet skulle vara frivilligt och kravet på absolut helnykterhet, tobaks- och drogfrihet försvinna. Det skulle nu räcka att man lovade att ”verka för förbundets helhetssyn enligt dess grundprinciper”, med hänvisning till förbundets ändamålsparagraf som bland annat säger ”att aktivt motarbeta bruket av alkohol, tobak, narkotika och andra för människan skadliga ämnen”. Och på ett synnerligen kaotiskt förbundsmöte där det rent formellt gick rätt till, men där många ombud inte förstod att konsekvenserna av vad de röstade om till synes mindreviktiga formuleringar av tidiga paragrafer avgjorde hela frågan, gick detta beslut igenom. Debatten gick vidare och efter seger med en enda röst övervikt på förbundsmötet år 2000 var det två år senare dags för nästa tur: Löfteskravet återinfördes då för åldrarna 12-18 år. (Kravet för stadgeändring är antingen2/3-majoritet på ett förbundsmöte eller enkel majoritet på två efter varandra följande möten.)

Stensund

Stensunds position som frisksportenscentrum stärktes genom att förbundskansliet 1989 flyttades dit från Stockholm. På folkhögskolan invigdes också samma år en biologisk avloppsreningsanläggning, Vattenbruket. Det var den första fullskaleversionen i sitt slag i Europa och väckte stort intresse även utanför förbundet och landet, studiebesöken har varit många. Vattenbruket var en föregångare och experimentanläggning. I stort fungerade den som tänkt – vattnet blev rent – men problemet var att ta hand om det slam som bildades. Nedbrytningen inte fullständig, varför det fick köras till deponi för dyra pengar. Byggnaden slets hårt av den fuktiga miljön inne i verket, kostnaderna blev till sist alltför höga och Vattenbruket stängdes efterdryga tio års drift.

Tanzania och Baltikum

Folkhögskolan inledde ett samarbete med en vänskola i Tanzania ,Same FDC. Inom förbundet startades ett projekt för insamling av cykelhjul som skulle skickas ned och användas till kärror för vattenhämtning, en god tanke som dock inte klarade de vassa törnarna på afrikanska stigar. Fem frisksportresor har ordnats till Same. Under nittiotalet drevs med hjälp av SIDA-pengar ett utbyte med Estland och Lettland i syfte att starta frisksportverksamhet där. Representanter från de baltiska ”hälsosport”-förbunden har funnits med på några riksläger och ett antal svenska ungdomar har varit över hos dem. De internationella frågorna har dock i praktiken hela tiden engagerat ett fåtal personer inomförbundet, den allt överskuggandeverksamheten är och förblir idrott, motion och i viss mån friluftsliv. Med detta avslutas artikelserie inom Frisksportens historia fördenna gång!

Hans-Olof Carlson

Källor:
Tidningen Frisksport, årgångarna 1981-2003
Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985